Hypokondrin når nya höjder...

Jag vet inte om det är så välbetänkt att låta en hypokondriker som jag ta hand om en bebis 9 timmar om dygnet...

Igår var det den Nya och Förbättrade Viktor som mötte mig. Han var helt enkelt som en vanlig bebis, åt varannan timme, skrek inte så speciellt mycket, sov flera timmar på dagen. All was well. Fast... är det inte vääääldigt konstigt när en bebis liksom blir sådär slö (jämfört med sitt vanliga, ettriga jag)? Och så var han ju faktiskt röd runt naveln, nåt som man ska vara observant på och söka läkare för... Så jag ringde sjukvårdsupplysningen, strålande inrättning! Syster Birgitta sa att det var nog inte alls nån fara, säkert bara lite hudirritation.. och slö blir man ju när det är varmt. All was well igen. Tills han började skrika helt annorlunda mot tidigare. Inte mer, eller starkare, men liksom.. skärande. Aiiiii istället för Oäääää. Han lät liksom.. sjuk. Och sen var måttet rågat när han plötsligt matvägrade framåt kvällen.

Ola tyckte naturligtvis att han var som vanligt.. ja, skrikandet var ju lite annorlunda och visst var det rött runt naveln. Men han hade ju ingen feber, och så var det ju varmt och då blir man slö. Som sagt. Fast jag hetsade upp mig nåt alldeles kopiöst över att han inte ville äta. Äta är ju hans hobby! Vi gav honom dock ersättning, som han svalde girigt, men det övertygade inte mig (Dessutom blev han ju ÄNNU tröttare av det, såklart). Så självklart övertalade jag till slut Ola om att vi skulle vara hysteriska föräldrar som tar sitt barn till sjukhuset så fort det visar minsta tecken på missnöje. Även om det såklart inte var så jag uttryckte det. För såna där minimäniskor kan tydligen bli gruvligt sjuka mycket snabbare än vi stora blir. Och jag kände mig inte sugen på att spendera sommaren på sjukhus för att vi inte tog matvägran, slöhet och gnällskrik (och navelrodnad såklart) på allvar, trots att det står typ överallt att man ska söka läkare om barnet blir just slött, inte vill äta och skriker annorlunda än vanligt.

Vi fick träffa en sköterska direkt, och hon tog tempen, kollade syremättnad i blodet och vägde honom. Allt såg bra ut. Sen började han såklart vilja äta. Men då var vi ju på sjukhuset. Man åker inte hem bara för att ungen plötsligt börjar äta, va? Klockan två på natten var jag böjd att inte hålla med mig själv om den slutsatsen. Men då var det vår tur, och självklart var han typ världens friskaste barn. Så nu har jag lovat Ola att inte noja mer, åtminstone den här veckan

Gissa förresten hur enkelt det är att ta urinprov på en treveckors gosse! Man får sitta i typ en timme med en plastmugg runt hans ädlare delar och hoppas på att han inte bajsar i muggen av misstag - men det gjorde han lyckligtvis inte. Han kissar på skötbordet precis hela tiden, men när man VILL att ha ska kissa, då somnar han i stället.

Idag är han också den Lugne Viktor. Det kan nog behövas fraåt eftermiddagen, när jag kommer att vaa paniktrött eftersom jag sovit tre timmar i natt. Men idag är jag inte rädd för att han är sjuk. Idag är jag glad över att jag har fått en normal bebis, åtminstone under värmeböljan. Hurra!

Lät jobbigt det där. Förstår ju att man är orolig när man är nybliven småbarnsförälder. Jag hade varit precis lika nojig som du.

Har han hållit sig till sitt vanliga jag sen ni kom hem från sjukhuset?

Här sitter jag och fnissar, men vänta bara tills vår bäbis kommer ut. Ojojoj. Jag kommer att vara lika hispig, jag.